Med min förra diktsamling ”Mellan himmel och hav” utforskade jag den bohuslänska naturen. Med min nya diktsamling ”Männen i det bortglömda gränslandet” utforskar jag den mänskliga naturen (och då särskilt den manliga naturen).

Skillnaden för läsaren är inte bara ämnesvalet, det är även det avstånd jag har till läsaren. I den förra samlingen stod jag på visst avstånd och svepte med armen över naturens storhet, i min nya samling ställer jag mig mycket närmare, riktigt nära och ser läsaren rakt in i ögonen.

Varje dikt i ”Männen i det bortglömda gränslandet” kan läsas med samlingens titel som riktningsvisare, men den kan också läsas dikt för dikt, helt enskilt. Oavsett kommer varje ny läsning innebära en ny inblick med nya perspektiv och denna upplevelse kommer att variera från läsning till läsning.

Sådan är inte bara vår förmåga som läsare, sådan är också haiku-dikten som natur, därför har jag valt att inspirerats av haiku när jag skrivit samlingen. Haiku har en strikt form (5-7-5-stavelser på tre rader) som jag tagit mig ur något, då jag vill att läsaren ska känna sig fria i sin läsning och inte fundera över diktens struktur. Grunden med totalt 17 stavelser på tre rader är dock intakt.

Haikun är en paradox eftersom den å ena sidan ser ”enkel” ut och beskriver väldigt vardagliga händelser samtidigt som den å andra sidan kan beskriva eller väcka den innersta känslan eller tanken hos läsaren. Eftersom dikterna är så korta ger de en omedelbar upplevelse.

Att skriva dessa dikter tog tio år. På vägen har jag prövat dessa (och andra) texter gång på gång för att slutligen känna stabilitet. Det svåra för mig är att komma bortom intellektets kontroll och ändå förstå om det jag skrivit är en pose eller om det är på riktigt. Jag vet inte om jag vågar använda ordet ödmjuk, men då jag gör det vill jag mena att den ödmjukhet som behövs vid min granskning av texterna är mycket, mycket krävande och jag känner mig efter tio år fortfarande osäker på vad jag åstadkommit.